Skrivet den 25 oktober 22:05.
Det är verkligen höst ute nu. Jag cyklar till skolan och mina byxor hinner bli dyngsura, trots att jag bara har 5 minuters avstånd med cykeln. Det innebär att jag sitter och småhuttrar under hela tiden vi diskuterar hur man kan fortsätta röka trots att en vet vad det gör med kroppen, hur vi ska nå patienter som inte vill ha hjälp och om vilken etisk princip vi i första hand bör följa, patientens egen vilja eller principen som säger att vi ska minska lidande och främja hälsa?
På kvällen åker jag iväg och jobbar ett pass hos pojken och familjen som jag kallar dem. Det har skett en trafikolycka på vägen och det är så mycket bilar överallt. Bara jag inte kommer försent så att han får stå och vänta på mig. Möter en ambulans med blåljus och får en adrenalinkick. Snart tänker jag. Snart. Senare sitter vi och läser, som vi ofta gör pojken och jag. När vi läst ungefär halva kapitlet om hur Emil i Lönneberga låser in sin pappa på dass, tittar han på mig och säger "Elin, visst är du sjuksköterska?" och jag svarar "Nej, men snart" och han kontrar med "jag tror du ska bli en bra sjuksköterska".
Jag tänker på det varje dag, flera gånger om dagen. Snart tänker jag. Snart. Snart är jag sjuksköterska och för mig är det så jävla viktigt. För mig är det så stort och viktigt att jag snart är färdig med min utbildning och ska få börja jobba med detta. Att jag ska få göra något jag tycker om varje dag. För många är det bara en utbildning, en examen och ett framtida jobb men för mig är det så mycket mer. Det är något som jag ser fram emot så mycket, som jag längtar efter så förbannat och som jag känner är så. himla. rätt.
Snart är det vår igen. De mörka höst och vinterkvällarna kommer att ljusna och kvällspromenaden kommer inte kräva de två extra lagren kläder de gör nu. Det är nära nu, snart är jag i mål. Kanske har jag varit på en arbetsintervju på eftermiddagen och under en podcast med vårluft, funderar kring hur jag ska göra. Jag vet redan nu att oavsett vad jag väljer, kommer jag att älska det jag gör.
Note to future me: Du skrev detta en oktoberkväll när du var helt pirrig i kroppen över vad som komma skall. Du hade haft examination i skolan och nu är det bara en(!) salstenta kvar på hela din utbildning. Sedan uppsatsen. Du känner dig precis full av förväntan just nu. Du vet att det är svårt för folk att förstå vad du menar, om de själva inte känner samma sak för någonting - och du struntar egentligen i vad folk tänker. Du vet att du just nu har praktik och när du läser detta ska du känna "I did it" och att det inte är långt kvar.
