Vår historia.

Ibland får jag frågan hur vi träffades. Ibland skäms jag när jag svarar och försöker släta över det med "nätet" men skäms sedan igen och säger som det är. Vi swipeade höger båda två, på varandra. I en app. På telefonen. En kompis sa "det är väl inget konstigt.... det är ju ett sätt att träffas på nu för tiden" och visst ligger det en sanning i det. Egentligen vet jag inte varför jag blir så generad, eftersom aldrig har någon påpekat något om det. Mest nervös var jag att berätta för mamma och min släkt. Jag förmodar att det hade med rädslan över att de skulle se det som desperat. Men nu var det så. Helt enkelt.

Marcus är en envis person och det är jag tacksam för, vi hade förmodligen aldrig träffats annars då jag verkligen försökte avstyra alla träffar han istället försökte styra upp. "Vill du ta en fika med mig?" "Jag vill träffa dig" skrev han efter några veckor. Jag var osäker och ogillade egentligen grejen men killen hade någon som intresserade mig. Något utöver det vanliga. Han förstod min humor, han frågade utan att vara för påflugen, kompletterade mina meningar helt korrekt när jag knappt själv visste hur jag skulle formulera mig. Dessutom ansåg jag att jag inte hade tid att involvera mig i något utöver skola, jobb och det sociala och absolut inte i en relation. Men en ledig fredagskväll efter en tenta träffades vi. När vi skiljdes åt förstod jag att jag träffat någon som inte varit som någon annan tidigare. Jag förstod att jag träffat någon som gjorde mig pirrig. Jag förstod att ibland måste det ta tid, ibland måste man gråta över en kille en sommarnatt först och ibland måste man ha en mamma som säger åt mig på skarpen att jag måste våga innan man träffar någon som man kommer våga med. Någon där det känns helt självklart att fråga om han vill ses dagen därpå. Jag förstod då vad fjärilar i magen, som mina vänner pratat om, betyder när jag fick svaret "klart jag vill träffa dig igen".

På den vägen var det. Det finns ingen sorgligt vacker historia med kärlek vid första ögonkastet eller att våra blickar möttes i ett regnigt höstväder. Inte heller att vi snubblade in i varandra på dansgolvet och kysstes strax därpå. Vi träffades inte via gemensamma vänner och vi var inte gamla barndomskompisar vars föräldrar känt varandra hela livet. Men jag är så tacksam för det.
För om jag inte hade gjort det hade jag aldrig mött Honom, som tittar på mig helt annorlunda. Jag hade aldrig fått uppleva hur det är att skratta så hysteriskt med någon utan att känna hur pinsamt det är när hakan veckar sig och blir dubbel. Jag hade aldrig fått somna bredvid honom och inte heller fått vakna bredvid honom. Jag hade aldrig fått lära mig så mycket som han lär mig och inte heller hade jag träffat en så smart och omtänksam person som ofta drar skämt som han själv skrattar åt. Jag hade dessutom missat att få höra hans nattskratt och hans arm över mig när han vänder sig mot mig. Jag hade aldrig fått känna glädjen jag känner när han säger att han är stolt över mig. Jag hade aldrig fått se han så bekymrad att huden mellan ögonen veckar sig på ett speciellt sätt. Jag hade aldrig bara fått äta middag ihop med honom en sen torsdagskväll.

Jag hade aldrig fått uppleva känslor som ibland blir så okontrollerbara att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag hade inte förstått varför det inte fungerat med någon annan förut. Jag hade dessutom aldrig trott att det fanns någon som skulle stå ut med mig. Men sen kom du. 

Och idag har du stått ut med mig i 180 dagar.